Jag fick min diagnos våren 2022, 61 år gammal och nybliven mormor. Jag såg fram emot ett aktivt liv som pensionär med min man, barn och barnbarn, men hamnade — liksom många andra — i chock.
Vad var det här? Att acceptera och ta till mig min diagnos var svårt. Ännu svårare att berätta för andra. Ett möte med en granne förändrade allt och blev en vändpunkt.
Tre år senare började jag skriva. Först kom dikten om vårt möte, sedan dikter om mig och min Parkinson. Dikterna sägs fylla ett behov och kan vara till glädje och nytta för andra — både de med Parkinson och de som står dem nära. Känslor kan ibland vara lättare att beskriva i en dikt än i annan text.
I vintras läste jag några dikter vid en lunch med Parkinsonföreningen i Umeå, och igen på Världsparkinsondagen i april. Det föll väl ut — dikterna berörde, och fler efterfrågades. Nu samlas några av dem i boken Parkinsonpoesi.